Det här med ideal

De här idealen som vi matas med idag är ju egentligen helt orimliga när man tänker på det. Men när man har hört dem tillräckligt många gånger, så tror man att det är så man måste se ut. Jag gör det också.

Om du är kvinna så förväntas du ha en slimmad kropp med en platt mage och smala lår och armar. Förövrigt bör du som kvinna också se till att du har fin hy och gärna en solbränna på det också, så att du kan träna i bara sporttopp och korta shorts. Du ska vara stark, men du ska inte ha för stora biceps, för det är en manlig egenskap. Benstyrkan ska gärna också vara på topp, men det krockar ju lite med att du sedan efter träningen ska gå omkring i korta shorts eller en kort kjol med smala slanka ben utan benmuskler. Ser ni ironin?

Det är helt normalt och naturligt att kvinnor inte är pinnsmala. Där var ordet. Naturligt. Idag ska man helst se så onaturlig ut som möjligt, för då har man lyckats. Detta ideal är så inpräntat i kvinnors, unga kvinnors och flickors hjärnor att det inte längre hjälper att säga att det är okej att inte vara perfekt. Att det är normalt att inte vara det. Att det är operfekt som man ska vara. För vi tror inte på det ändå. För även om vi är emot alla dessa ideal så träffar de oss alla för eller senare, för de lömska idealen hittar alltid någon svag punkt på oss. Och då slutar de inte att peka på felen förrän vi upptäcker dem själva och fortsätter att peka på dem på egen hand. För tillfället pekar idealet på min mage, och jag har just börjat peka på den själv. Det är oerhört frustrerande, för när man väl har börjat peka kan man inte sluta. Man blir besatt. Hur ofta man än säger att det är okej att inte vara jättesmal, så pekar man ändå. Och det är jättedumt, jag vet.


Men ändå står vi där framför spegeln och stirrar oss blinda på magen och lovar oss själva, att när snön är borta, så ska vi ut och löpträna. Och då ska magen bort. Och då ska vi äntligen känna oss nöjda med oss själva och vi ska våga byta om i ett omklädningsrum utan att dra in magen så mycket vi kan och utan att skämmas över att vår rumpa är för stor. Och antagligen så kommer vårt liv bli perfekt, bara magen blir lite mindre. Vi kommer antagligen att bli lyckligare människor också, för att alla kvinnor i media som är sådär smala och vackra ser alltid så lyckliga ut. Allt kommer att bli perfekt, bara den där magen blir lite mindre. 

Jag hoppas ni ser sarkasmen i detta sista stycke. Inte kommer man att bli en lyckligare människa för att man är smal, men det är det media vill få oss att tro.



må bra nu!

peace


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0