No offence till nån som har en, eller nån som känner nån, som känner nån, som känner nån som har en heller för den delen.

Men blir man inte jävligt trött på sådana bloggar? Eller sådana människor, som bara måste räkna varenda liten kalori de stoppar i sig. Som bara måste äta hälsosamt och "oj! där råkade jag äta en chokladbit NU JÄVLAR SKA HÄR TRÄNAS!" 

Vad är det man sparar sig inför? Varför är det så viktigt att vara petnoga med mat och träning och att skräddarsy ett program som gör att mitt kaloriintag är exakt lika med min kaloriförbränning så att inget onödigt fett lagras i min kropp? Kan någon vänlig själ tala om det för mig? Man lever ju bara en gång. Vad är vitsen med att låta bli att njuta hela livet? Ja, mat är fasiken njutning. Det är så jävla gott att jag inte skulle avstå ens för flera miljoner någon längre tid.

Och så finns det folk som avstår frivilligt. Folk som skulle välja att ha en trimmad kropp som inte har någon som helst skavank framför att vara glad och nöjd med livet. För allvarligt talat, vem här gillar att springa på ett löpband eller jobba på en crosstrainer i flera timmar så att man nästan kräks? Är det någon här som gör det? Säg det gärna i så fall, förklara gärna för mig hur man tänker.

För själv hatar jag sådan träning. Jag älskar att dansa, men jag dansar inte för att bränna fett, jag dansar för att det är roligt och för att jag vill utvecklas.

Vad är det man vill uppnå med extrem träning? Andras avundsjuka blickar på ens kropp? Är det verkligen värt det? För mig skulle det kännas som att jag tog X antal år och bara slängde dem i soptunnan, jag använde dessa X år till att lyssna på alla andra och samhället, istället för att lyssna på mig själv.

Självklart så ska man röra på sig, och självklart ska man inte vräka i sig mat jämt, då mår man ju inte heller bra.

Allt jag har skrivit kan egentligen sammanfattas i en fråga:

Gör en perfekt kropp ditt liv perfekt på köpet? (I don't think so)

Ta hand om er, men ät och ha kul för bövelen.

peace